Göteborgsposten – 24 december 1859, sida 1

skedda valen i hvar sin hemort; och sällan om ens någonsin har vårt lands press egnat en sådan uppmärksamhet deråt. Denna allmänna tillfredsstållelse erhöll alltmera skäl för sig, isynnerhet då ståndets talman vid sitt hembärande af dess hyllning inför tronen högt och öppet uttalade landets trängande behof af en representationsreform. Hvem kunde väl då det ringaste draga i tvifvelsmål, att Bondeståndet skulle i sin mån göra allt, för att gifva lif åt reformsträfvandet och låta representationssaken gå den gång, som tidsandans riktning ovilkorligen kräfver? Ingen betviflade att ej det hvilande grundlagsförslaget om valrått och valbarhet inom bondeståndet för hemmansegare på landet, som antingen förr tillhört annat riksstånd eller varit i statens tjenst anställda, att icke det skulle antagas af ett stånd, hvars talman af H. Maj:t Konungen begärt serskild uppmärksamhet på rikets behof af en förändrad representationsreform? Det är en sorglig sanning, att vår representation är alldeles ohjelplig. Rör det ringaste vid ett stånds znbillade intressen och det låter som om man stucke handen i en bikupa. Ståndet utgör allt, fosterlandet är en bisak. Grundlagsförslaget om Hemmansegares representationsrätt inom bondeståndet afslogs i detta stånd med 73 röster mot 35 — och dermed gick ett hopp förloradt om en uppblandning at vår fyrdelta representation. Nekas kan ej gerna af ens någon bonde, att den klasa af medborgare, som här var afsedd få rättighet att lägga sitt ord med i vågskålen om landets ställningar och förhållanden, utgör en till största delen oberoende, sjelfständig och bildad klass. De bestå dels aff. d. embetsmän, hvilka af en eller annan anledning lemnat sin plats i statens tjenst, för att i ro få egna sig åt egna affärer. Att mången af dem skulle genom sin kännedom i administrativa och andra må!, i hvilka han från sin tjenstetid eger insigt och kännedom, vara af stor nytta och hjelpreda för ståndet, ligger så klart i dagen, alt det är omöjligt att inse, huru annat än en rent af förblindad ståndsfördom ej skyndat att med uppräckta händer tillegna sig den erbjudna, väl behöfliga undsättningen. De öfriga afsedda hemmansegarne eller s. k. ståudspersonerna på landet utgöras af för jordbruket (d. v. 8 just bondeståndets intresse) minst lika mycket nitälskande personer som bönderna sjelfva. Likasom dessa bruka de sin egen torfva, så och skörda. Är det väl mer än rätt och billigt att der de deltaga i ett stånds dagliga arbete, de äfven få inhösta samma vinst deraf som de andra: rättigheten att deltaga i Rikets Ständers allmänna förhandlingar, beskatta sig sjelfva m. m.? Enligt alla möjliga förnuftsgrunder, har ståndet härigenom begått en blunder, hvilken det en annan gång säkerligen skall önska sig ha ogjord. Sällan har och ett så allmänt ogillande öfver någon riksdagsförhandling låtit höra sig, som i just denna. Opinionen är i våra dagar och i vårt land en för mäktig häfstång, att man får kasta den åt sidan. Den talar med tusendes stämmor och man skall vara stockdöf, för att ej höra densamma.