Göteborgsposten – 24 december 1859, sida 1

Juldagsmorgonen. Se hvad ljus i nattens dimma! Flammande all jorden står. Är det salighetens timma, Som för evigheten slår? Är det jordens synder alla, Som i lågor gå mot skyn, För att Herrans nåd åkalla, Tränga genom himlens bryn? Eller — är det tron, som flyger Uppå eldens vingar hän? Bönen, som i ljus sig smyger Ödmjuk upp till Fadrens knän? Ja, — O, kärleksrike Fader! Hvarje låga, som Du ser, Är en suck från myriader, Som din nåd om tillgift ber. Hvarje ljus ett menskohjerta Är, som dina bud glömt af; Ack, hon flammar ångrens smärta Som en lysmask på en graf! Fader! se hur jorden tänder Ångrens klara låga opp! Se till bönen, som hon sänder Upp till salighetens hopp! Ja, ack ja! i morgonväkten Hör jag himlens harpors ljud: Frälsta äro jordens slägten, Kärlek blott och nåd är Gud. Skyn sig delar — Sonen hvilar Vid Guds hjerta — mer ej skymd! Hör! — ett saligt jubel ilar ienom jords och himlars rymd. Uppå molnens ljusa vågor Sväfva fridens Englar ner, Och mot skyn på hoppets lågor Stiger jorden och tillber. Se hvad ljus i nattens dimma! Flammande all jorden står. Det är fridens, nådens timma, Som för frälsta slägten slår. B—d.