Från Utlandet. Som Frankrikes fullmäktige vid kongressen uppgifves grefve Walewski och baron Bourqueney; för Österrike väntas grefve Rechberg, för Sardinien grefve Cavour och för Kyrkostaten Antonelli. Valet af grefve Cavour har väckt mycken uppmärksamhet, och synes, trots alla förnekelser, ingalunda hafva varit behagligt för franska regeringen. Troligtvis skall man äfven få höra protester mot detsamma både från Wien och Rom. Af sardinska tidningar vill det dock synas som ämnade Viktor Emanuel denna gång taga mod till sig och stå fast vid sitt bnslut. Det talas till och med om, att Cavour skulle ånyo inträda i sardinska ministören, och att det är som utrikesminister han skulle intaga sin plats i kongressen. — Fyra stycken köpmän i Liverpool, hrr Shaw, Melloz, Irving och Blakwell, företogo sig nyligen, under det rädslan för en brytning mellan England och Frankrike var som störst, att skrifva till franske kejsaren och begära upplysning om freden mellan de båda staterna på något sätt vore i fara att störas. Kejsaren har nu genom sin kabinettssekreterare låtit tillställa bemälda herrar ett svar, i hvilket han ber dem vara fullkomligt lugna och bekämpa den villfarelse om hans afsigter, som vunnit allt för stor utbredning. Brefvet ansågs af emottagarne vara at så stor betydelse att en af dem rest till London för att öfverlemna detsamma till Lord Palmerston. Man vet ännu ej hvad intryck brefvet gjort i England. Kejsaren förklarar visserligen i brefvet att han vill upprätthålla alliansen, men enskilda uttryck i skrifvelsen synas dock kunna såra Engelsmännens nationalstolthet. Som bättre bevis på kejsarens försonliga politik torde man få anse det cirkulär, som franske inrikesministern utfärdat till dagbladen, att upphöra med sina angrepp på England, samt Monitörens förklaring att han allena vore regeringens organ och att alla andra tidningars yttranden icke kunde tilläggas någon officiel betydelse. Man kan visserligen ej vänta att genast få se samma hjertliga förhållande som under Krimkriget; men å andra sidan finnes ej någon fara för ett plötsligt utbrott, hvadan man torde kunna antaga att förtroendet så småningom skall återvända. — Kongressen skall, efter hvad franska tidningar vilja veta, samlas d. 3 nästk. Januari, och inbjudningen är blott tillställd de makter, hvilka undertecknat Wienertraktaterna. Först när kongressen konstituerat sig, skola Kyrkostaten, Sardinien och Neapel tillkallas. Frågan om regentskapet i Mellan-Italien är nu afgjord. Buoncompagni kommer ej att kallas proregent, utan generalguvernör, och hans befattning skall inskränka sig till att hafva uppsyn öfver den förenade armeöen och leda utrikes angelägenheterna. Inrikes angelägenheterna besörjas fortfarande af Ricasoli i Toskana och af Farini i Parma, Modena och Legationerna. — Det vill synas som skulle de lofvade reformerna i Kyrkostaten blifva om intet. En korrespondent från Rom tillintetgör sista förhoppningen härom, i det han förklarar den andliga och verldsliga myndigheten vara oskiljaktigt förenade i pätvemakten, samt att Code Napoleon såväl som de verldsliga embetsmännen icke äro förenliga med romerska regeringens väsende; ty den helige fadrens regering är en regering sui genesit och den skall aldrig kunna bringas i samklang med Frankrikes civilcodex, utan att sjelf utsätta sig för risken att gå sin upplösning till mötes. Således veta nu åtminstone Legationerna hvad de ha att rätta sig efter. — Franske kejsaren och kejsarinnan anlände d. 4 d:s från Compiegne till Paris, och mottogos med vanliga ceremonier. Trikoloren är nu åter hissad på Tnuilerierna. — I en korrespondens från Paris meddelas att franska regeringen ånyo inledt underhandlingar med England om nedsättandet af den höga tullen på vin i England; går England in härpå, skall Frankrike vara villigt att införa tullreformer till förmån för flera at