Göteborgsposten – 10 december 1859, sida 1

— Nåväl, min vän, sade Leonce, vi måste nu taga igen den tid vi förlorat. Men dessa ord voro obehöfliga: den unge chevaliern åt för fyra och gjorde i samma proportion heder ät de olika sorter vin som följde. För öfrigt förnekade sig icke hans medfödda hjertlighet; kära pappa och mamma upptogo ständigt hans tankar, och det var alltid med samma innerliga belåtenhet som han påminte sig deras åsigter i allehanda saker. — Ah, inföll nu Henri, era föräldrar, hr chevalier, hade icke mycken nytta af att söka afhålla er från att blifva litet mauvais sujet. — Tror ni verkligen det, baron? Jag har sjelf ännu icke märkt det, men det kommer väl. — Bah, det har redan kommit, utbrast Leonce och slog i champagnen; inom två dagar skall ni mycket väl kunna återbetala våra epigrammer. — Under tiden hoppas jag, att ni sköta väl om mig, mina herrar, — låt oss dricka, för fan! — Nu är han snart färdig, hviskade Henri i örat på Leonce. Man hade satt sig till bords kort efter 12, man hade ännu icke brutit upp kl. 6. — Mina herrar, sade vicomten, nu är det på tiden, att tänka på huru vi skola tillbringa aftonen. Hvart skola vi taga vägen? — Det är i qväll representation på Operan, svarade baronen, låt oss skicka bort och taga en loge — Garcon, vår räkning! (Forts.)