oNIIISSONnN, snedt emot Kusttorget; a hvilka samtlg är en annan bjord o. s. v. Man kan icke gerna föreställa sig en hjord, utan att med detsamma förutsätta ett re sammanhang. Flera hjordar kunna vara sammanblandade utan ordning på ett och samma fält; men skola hjordarne samias hvar tör sig, så sker detta ganska lätt och likasom af sig sjelf. Allt visar att der tiinns en inre sammanhållningskraft och att det är den kratten, som bestämmer ull hvilken hjord den ene eller andre individen hör. Då skritten begagnar denna bild vid fråga om den kristna törsamlugen, måste meningen vara den, att ätven inom församungen skola tinnas inre sammanhbaällningsband. Det må gifvas sådana band af tera än ett slag, men slägtbandet och familjebandet är iche det minst väsendtliga. Af tvenne 1 öfrigt jemförliga fö. samlingar, skall den, som sammanbhålles at de tlesta slägtbunuen, ätminstone komma idealet närmast, och på en sådan punkt betinna sig Göteborgs församlingar, jemtorde med dem i Stockholm. Som någon tvungen ötverflyttning från den ena församlingen till den andra aldrig här ifrågakommit, har en och samma slägt under flere generationer fått tillhöra samma forsamling, och då mflyttande personer hatt trihet att välja hviken församling de velat tillhöra, så hatva de inträdt i den, der de förut hatt släguvgar. På detta sätt har under tidernas lopp slägtskapen inom hvarje församling så hunnit befusta sig, alt något motsvarande ej kan uppsökas i någon annan swvorre stad i riket. Sådant är det inre fornållandet inom den tolkmängd man nu vill atstänga från den tria gemensamheten inom kyrkan: det är kyrkan, som kommit i strid med familjens naturliga rättigheter. Um det må vara ursäktligt att en eller annan framling, som röstar för territorialindelningen, törbisett denua omständighet, så förtjenar den icke destomindre uppmärksamhet, och vi vilja härtill foga nägra ermringar. Familjen är en institution vida älure än kyrkan och räknar med denna ett lika högt ursprung. Det fanns sann Gudsfruktan inom familjen längt förrän någon kyrka fanns till, eller, om man så vill, kyrkan ianns inom sjeltva familjen, der hon ock har sin ratta plats. Ty lika så visst, som sabbaten är gjord för menniskans skull, så är ock kyrkan tillkommen för familjens skull, och icke tvertom. Vill kyrkan handla oberoende af familjen, så kan ock möjligen inwäffa, att familjen gör sig oberoende af kyrkan. Den kristliga familjen, en fortgående lefvande atbildning at den högre andliga styrelsen, utgör sjelf en kyrka, grundad bland annat på föreskriften: ,Du skall skarpa lagen dinom barnom etc., och då presten, hvad kalleise eller uppdrag han eljest må hatva emottagit, soker ersätta och upprätthålla hvad som i detta lagbud kan törsummas eller äsidosättas, så uppträder han egentligen såsom familjens tjenare och familjefadrens biträde. Vår Herre, som sjelf var en medlem at familjen, som hyllade tamiljelitvet ännu i dödsstunden, då han gat en son åt en moder och en moder ät en son, hvilken sedermera blef kärlekens apostel -— han har framhållit ötvergifvandet af tader och moder, af bröder och systrar, såsom det högsta offer en menuiska kan göra för hans namns skull, och dermed utvalat familjelitvets höga värde, deraf således ingenting bör uppottras för mudre än det höga priset hans namn och alitså icke för hvad annan orsak det vara må och aldraminst tör prestens beqvämlighets skull, enär denne bör söka bevara allt, som utgör vilkoret iör ett krisfligt familjelif och det ingalunda är hans eller kyrkans uppgitt act splittra eller förskingra, ucan att församla, att sammanhalla de moraliska krafter, som blifvit af Gud förenade och hvartörutan föga kan uträttas, Vill man åstadkomma en ömmare själavård, men på samma gång, eller just fördenskull, torkasta slägtindelningen, sa bygger man alltså otvifvelaktigt på en falsk grund. Alla dygder utgå från familjelifvets helgd och förtrolighet, och utan den är iugen förädung tör ,menuniskoslägtet möjlig. vilken rader eller moder ,slömmer ej, offrar ej sig sjelt för siua barn; hvil.ken bror ej för sin syster? Kortligen, tamiljelitvet vär egenukärlekens skönaste grat. Så yttrade sig en af sverges utmärktaste män, en nu mera atliden biskop, och ingen lärer motsäga sanningen i detta påstående. Måste det således medgitvas att familjelitvet ir en för egenkärlekens ogräs tienduig jordman, så borde väl toreträdesvis den åkern väruas och omnägnas. Måhända skall man invända, att det lit, man vill framkalla, det andliga lifvet, är af vida högre art, kan at sig sjelf bestå och i sig innefattar allt hvad för oss dödlige må vara önskvärdt. För att icke ala om det andliga högmodet, som ju alltid känner sig starkt, vilja vi endast fråga: Manne den anudeiga planteringen i allmänhet kan vara mera härdad nu, än fordom? Kan den fritt utsträla sitt värme i len kalla rymden, verlden, utan att återstrålas af ärme från närstående föremål, och månne i så full rmeförlusten ej kan blifva alltför stor och en enda rostnatt förhärja hvad år och mödor lyckats framyringa? Det må väl kunna förutsättas, att de vinsårdsmän, som vilja en ömmare värd, hafva kommit inderfund med vaxternas ömtålighet, och det torde lerför vara bäst att, så vidt möjngt, söka bibehålla let naturliga skyddsmedlet, som kallas familjelit och lägtlif, till dess man lyckats uttinna något bättre. Je skola alltid vara tillräckligt många, som njuta letta skydd i alltför ringa grad, eller blifva det helt ch hållet förutan. Likasom familjens medlemmar icke lefva eller erka hvar för sig, utan för hvarandra, så står icke eller familjen ensam; hon sträcker sina sidorötter ill slägtens yttersta gränser och vinner derigenom tyrka och fasthet. Slägtlifvet är endast en utvidging och fortsättning af familjelifvet. Det gifves ett and, som sträcker sig från bröst till bröst, från hj ra till hjerta, ja ända till förförarens hjerta; och för en, till hvars kall det hör, att lära känna icke blott jen yttre menniskan, utan förnämligast de verkande rafterna i hennes inre, torde detta band vara en fullt å säker ledtråd, som den rågångslinea man tänker ir dracen öfver gator och kanaler. (Qlädia mak oms