Göteborgsposten – 23 november 1859, sida 2

ALL Omnamna avt, enligt Nu gallande taxa, Jernvagsfrakten för en mark färsk fisk skulle för hela vägen mellan Göteborg och Stockholm utgöra endast 2!, öre, och att gods, som afskickas på:morgonen från Göteborg, kan vara i Stockholm på aftonen samma dag. Stockholm den 15 November 1859. N. Ericson.s Vi medgifva att vi förbisett det tillägg, som under April månad gjordes till taxan, genom hvilket såväl en annan tyngdberäkning infördes som ock åtskilliga artiklar, och deribland äfven Fisk, flyttades till andra klasser. Den transportkostnad vi uppgifvit var således den rätta före d. 1 April d. å., men ej senare. Att denna förändring emellertid måste varit föga känd, framgår tydligt deraf, att det just varit en person, boende vid Töreboda, som beklagat sig öfver ått den höga afgiften hindrade honom att reqvirera fisk från Göteborg. Vår anmärkning grundar sig nemligen på följande dokument, utgörande adressen på ett Colly, sändt från Töreboda till en handlande här i staden, och hvilket blifvit till oss öfverlemnadt: Till herr — — — — , Göteborg. Här följa 6 st. tomsäckar: den begärda Sillen och Saltet anhålles få med första ångare hit tilll: Töreboda. Töreboda d. 2210 59. Högaktningsfullt ar LA mm mr mA mA Anm. Taxan på jernvägen är så hög, att vi tyvärr ej kunna taga Sill och Salt med bantåg; icke en gång litet färsk fisk från Göteborg. Då meningen tydligen var, att detta til-). lika skulle utgöra en avis au lecteur, ansågo vil oss böra låta förhållandet komma till allmännare kännedom. Fast vår beräkning af fraktafgiften blef felaktig, har dock, genom det svar den framkallat, allmänheten fått en välbehöflig upplysning om beräkningssättet för fraktgods å jernvägen. Vetenskapsoch Vitterhetssamhället. Lektor Blomstrand fortsatte i går sitt föredrag öfver folkundervisningen. Han började med en kort rekapitulation af den historik öfver vexelundervisningsmetodens uppkomst och dess tillämpning i vårt land, han förra gången lemnat, och öfvergick derpå till en framställning af de företräden, som i hans tanka utmärka denna metod. Som ett sådant framhöll han i första rummet monitörskapet, icke så mycket för dess underlättande af lärarens möda och dess möjliggörande af ett större antal barns undervisning, som för det tillfälle till repitition det bereder monitörerna sjelfva och den stora fördelen för ett barn att mottaga undervisning af en, som icke står högt öfver det i vetande och förståndsutveckling, då en äldre lärare har svårt för att sänka sig till dess ståndpunkt och dessutom gemenligen icke äger det tålamod vid undervisnings meddelande som ett barn. Vidare framhöll talaren de lyckliga verkningarne af den med ifrågavarande metod förknippade fria flyttningen, påpekande den misströstan och den liknöjdhet, som i de gamla skolorna uppenbarade sig hos de svagare utrustade, som icke kunde följa med kamraterna. Såsom ännu en förtjenst hos vexelundervisningsmetoden framställde han den ständiga omvexlingen af ämnen och meddelade slutligen en skildring af en dag ilankasterskolan. Derefter tillkännagaf talaren att det föredrag han utfäst sig att hålla på Vetenskapsoch Vitterhetssamhällets vägnär var slutadt, men att han af förekommen anledning ämnade qvarstanna för att afhöra och besvara möjliga opponenters anmärkningar mot hans uppfattning af frågan. Ett efterspel, som icke saknade sina intressanta, ja verkligen dramatiska pointer följde på detta tillkännagifvande. De närvarande fingo bevittna en strid mellan tvenne tappra kämpar för skiljda metoder, som afse samma sköna mål, neml. folkets upplysning och förädling. Mag. Hedlund framträdde som opponent, men tillkännagaf sitt missnöje öfver att talaren icke formulerat några bestämda satser, innehållande divergenserna mellan den lankasterska och den Rudenschöldska metoden. Detta förklarade lektor B. sig hafva med flit undvikit, derföre att han ansett ett föredrag af polemisk natur icke kunna hållas på Vetenskapsoch Vitterhetssamhällets vägnar, hvadan han öfverlät åt opponenten att sjelf formulera satserna, likvisst under förbehåll att de skulle framställas en i sender, så att deras upptagande till vederläggning blefve möjligt. Härtill samtyckte hr Hedlund, men tycktes genast ha glömt vilkoret, ty han framställde icke en sats i sender utan minst ett dussin, hvilka utgjorde bestridanden af de meningar hr Blomstrand i sitt föredrag yttrat. Detta lika oriktiga som oförsigtiga förfarande ål! hr Hedlunds sida straffade sig sjelft, ty när hrj