Göteborgsposten – 12 november 1859, sida 2

lig framtid till mötes. Men af tvenne ond: ting bör man ju välja det minst onda, isyn nerhet då detta har allt utseende af att en dast vara fingeradt. Den åsigt vi här fram ställt delas numera af en stor del af stadens innevånare och den vinner mer och mer ter räng, så att densammas motståndare met hvarje dag blifva färre. De skäl, som å des sas sida anföres, äro alla af financiel art, mer vi tro knappt att de sjelfva, om de vilja vare uppriktiga, tillerkänna desamma den vigt och betydelse, som de föregifva. Deremot torde motståndet mera böra tillskrifvas en viss o benägenhet mot allt muvemang. De hafve vuxit upp på den tid, då stadens vallar stäng de utsigten åt alla håll och detta deras barn. domsminne har fästat sig så lifligt 1 föreställ ningen, att de gamla vallarne ännu alltjemi stå qvar i deras inbillning. De kunna icke glömma det pomoerium), der de bortlektej sin: lyckligaste dagar och hvilket skiljde dem frår de föraktade perioikerne). De hafva derföre en afgjord instinkt mot all amalgamering med de senare. De hafva alltjemt kämpat emot : denna anda. Såsom de nu uppträda mot Ma jorna hafva de förut uppträdt mot Hagorna och Masthugget. De bry sig ej om att de. ras kära pomoerinm mer och mer försvinner och att perioikerne och deras egna söner nu räcka hvarandra handen öfver den slingrande parkkanal, hvartill den nya tiden förvandlat deras gamla Vallgraf. De kämpa likafullt Vi kunna på sätt och vis skänka vår aktning i en sadan fruktlös kamp mot ödet, men detta hindrar oss ej från att tycka det vara på tiden att denna kamp toge slut, på det att en plan en gång måtte komma till stånd för stadens kommunala inrättningar och bebyggande, som hade framtid för sig. on Pomnarinm var i det mamla Pam an Annan nlata