Göteborgsposten – 9 november 1859, sida 1

MM — I Under det att sålunda i den yttersta ö stern de rättigheter, som Storbritannien ge nom vapenmakt och diplomatisk skicklighe utverkat åt sig, blifvit bestridda, har i de yttersta vestern en griänsstridighet mella denna europeiska stormakt och dess mäktig dotterstat uppkommit, som hotar att blifva a ganska allvarsam natur. Frågan tyckes vis serligen icke vara af synnerlig betydelse, di den egentligen endast rör en liten ö af sj svenska mils längd och två å tre mils bredd som amerikanarne trots engelsmännens pro tester ockuperat; men dess belägenhet, de skäl hvarpå England stödjer sina anspråk på der samt de omständigheter, hvarunder ockupatio nen försiggatt, äro sådana att såväl England: ära som dess intressen förbjuda det engelska kabinettet att i denna fråga visa sin vanlige undfallenhet mot kabinettet i Washington. Den omtvistade ön heter San Juan och är belägen sydvest om den England tillhöriga Vancouversön, der Georgiska Viken före. nas med San Juan de Fucas Sund. Traktaten af 1846, som bekrättade Englands rättigheter till Britiska Columbia och ön Vancouver, bestämde att gränsen mellan Euglands och Förenta Staternas områden skulle följa den fyrtionionde breddgraden vesterut till midten af den kanal, som skiljer Vanconversön från fasta landet och derefter går söderut midt genom denna kanal och San Juan de Fucas Sund till Stilla Hafvet, dock så att hela kanalen skall vara öppen för begge nationernas sjöfarande. Dessa bestämmelser gåfvo i början icke anledning till någon skiljaktig uppfattning. De engelska kolonisterna ansågo naturligtvis den i traktaten omnämnda kanalen vara den, som då traktaten undertecknades, begagnades al sjöfarande, neml. Rosariosundet; och i följd häraf betraktade de San Juan och de öfriga mellan denna kanal och Vancouversön belägna öarne som engelska besittningar, hvadan ock Hudson Bays Kompaniet hade anlagt på San Juan en sheepfarm. Det var först 1855, som amerikanarne började bestrida engelsmännen rättigheten till denna ögrupp under föregifvande af att den i traktaten bestämda kanalen var Haros Kanal, hvilken skiljer San Juan från Vancouversön, ehuru först långt sedan traktaten undertecknades sjöfarande började passera den och Rosariosundet ännu alltjemnt anses vara en bättre och säkrare väg for segelfartyg. Då traktaten dessutom uttryckligen säger att gränskanalen skall vara den, som skiljer Vancouversön från fasta landet, tyckes det som borde icke något tvifvel kunna uppstå att Rosariosundet var den rätta. Emellertid samtyckte England att suspendera sina rättigheter till de ifrågavarande öarne tills frågan hunnit blifva utredd af en af begge makterna gemensamt utsedd gränskommission. Men snart inträffade omständigheter, som gjorde amerikanarne mindre benägna att passivt afvakta resultatet af denna kommissions arbeten i det den i hög grad stegrade den