Göteborgsposten – 5 november 1859, sida 2

mande med kärlekens hela värma ännu qvar i det stelnande blodet: — — Och så i kyssen dör jag! Julia vaknar, vaknar till sina nya qval: Romeo är vid hennes sida, men kall, liflös. Ingen droppa har han sparat af giftet, dock vid hans sida hänger ju dolken. Hon tvekar ej ett ögonblick att skynda efter sin älskare, och det kalla stålet genomborrar hennes varma, älskande hjerta. Försent att hindra hvad som skett komma de dödas familjer. — Alla tragiska motsatser erhålla sin upplösning i döden, inför den kalle benrangelsmannen sluta alla dramats tvister — döden är en så att säga fredsdomare, inför hvilken alla oenighetens processer biläggas. Så låter äfven skalden de båda fäderna för husen Capulet och Montague ingå försoning med hvarandra, efter den mångåriga striden, i närvaro af sina barns lik. De råa passionerna, de småaktiga politiska oenigheterna utjemnas genom den förlust de båda fäderna lidit, och Verona får ändtligen lugn, sedan dock ett försoningsoffer skett genom de båda älskandes död — Romeos och Julias. Heine sjunger: Es ist eine alte Geschichte, Doch bleibt sie ewig neu; Und wem sie just passiret, Dem bricht das Herz entzwei.