Göteborgsposten – 5 november 1859, sida 2

Mest hänförande var Fru K. i balkongscenen i Capulets trädgård, der hon lägger Julias glödande, svärmande kärlek i dagen med en finhet och en skär kyskhet, under hvilken dock sydländskans hela eld glöder. Vidare i scenen med amman, då hon får veta att Romeo dödat Tebaldo, och är landsförvisad. Den korta striden mellan hennes kärlek och hennes slägts intressen, hat och fördomar, utkämpade hon på ett sätt, som satte publiken i den mest entusiastiska hänförelse. En glanspunkt var äfven hennes monolog, då hon skall tömma sömndrycken, ehuru måhända litet mera kraft der icke hade skadat. Hr Kinmansson har gjort sig ett namn som Sveriges förste älskare på scenen, och att han häfdade detta som Romeo, var naturligt. Hr Stjernström var en förträfflig Mercutio; Hr och Fru Pousette fyllde med vanlig talang sina platser, den förre såsom munken Lorenzo och den senare såsom Julias f. d. amma. likaså hr Lagerqvist. Äfven hr Josephson vinlade sig rätt mycket om utförandet af Tebaldos parti. Hvad vi en gång anmärkt såsom den största bristen vid de större stycken hr Stjernström gifver, neml. att han har få verkliga förmågor, fick man på ett rätt sorgligt sätt ytterligare bekräftelse på vid uppförandet af Romeo och Julia. Hr Sellström gjorde en ytterst slät figur såsom Benvolio; och det var ofta nära att publiken utbrutit i högljudt skratt vid hr Bohmans högtidligaste scener såsom grefve Paris. Den synnerligen vackra sista scenen blef äfven på