Göteborgsposten – 5 november 1859, sida 1

upplöser sig, försvinner, ja, så att säga, förtäres a! det eldiga kärleksspråket. 0, Romeo! — — Förneka du din fader och ditt namn? Vill du det ej, så svär mig evig kärlek Och jag är icke mer en Capulewt. I sanning, man skall svårligen kunna mera lif. ligt, mera glödande måla ett älskande hjertas stäms ning. I denna kärlek finnes ej nordens ljumhet, ic ke de tvehågse invänningarne af förnuftet, om mar gör rätt, som gifver vika för sin böjelse; det ligge tvertom deri söderns brand. Alla pligtkänslans för hållanden till föräldrar och slägtingar, till dessa: ännu lefvande fördomar tillintetgöras af kärlekens e goism, som endast vill mätta sig och med liknöjdhe skulle se hela den yttre verlden störta i spillror fö! sina fötter. Om Shakspeare äfven ofta förefaller oss dunkel ofattlig, så kan man likväl ej gerna säga annat, i att han i detta kärlekens drama utvecklar den kla raste idgång, man kan vänta sig från scenen. Ge. nom stridigheterna, oenigheterna och tumultet sling rar sig kärlekens röda tråd, lik ett glittrande perl: band af diamanter af det renaste vatten. Novalis säger: Hos Shakspeare omvexlar öfverallt poesi mec autipoesi, harmoni med disharmoni, det simpla, låga förhatliga med det romantiska, höga, sköna, det verk. liga med det diktade, pedantism med onatur — det: ta omdöme finna vi delvis bekräftadt i den komisks