Göteborgsposten – 5 november 1859, sida 1

hälle, och satte den ena slägten i harnesk mot der andra, samt beredde såmedelst dessa blodiga familje: fejder, hvilka ej upphörde, förr än endera familjer blifvit utrotad. I första akten af Romeo och Julia för skalder oss genast midtin i hvimlet af detta stridsfulla lif De båda husen Capulet och Montaguc befinna sig oblidkelig fejd med hvarandra, och de båda husens tjenare, lifvade af samma känslor och hat som deras husbönder, sky ej att draga stålet mot hvarandra Denna skildring är ett mästerstycke ensamt för sig och visar, hvilken djup blick skalden kastat i medel tidshistoriens virrvarr. Men lik en mild stjernglimt i en mörk stormig natt upprullar skalden i andra akten kärlekens ljuf. va drömmerier. Scenen mellan Romeo och Julia : Capulets trädgård, då Julia ännu knappast kännei sin Romeo, men dock redan funnit i sitt hjerta, att ———om han är gift, då skall min brudsäng också bli en graf, denna scen är så genomandad af den varmaste, hän. gifnaste böjelse, att vi känna det riktigt godt om hjertat. Vi ryckas — malgrå å nous — med i den lidelsefulla strömhvirfveln, fastän det dock icke är så alldeles öfverensstämmande med våra förhållanden, att se en ung qvinna så eldigt, så utan tvekan hängifva sig åt sin uppfladdrande böjelse. Den årslånga familjetvedrägten, som blifvit snart sagdt till en tradition mellan husen Capulet och Montague,