Göteborgsposten – 5 november 1859, sida 1

speare föraktat att framhålla, der han kunnat. Han, Macbeths, hexornas, djefvulssoppans skald — han har äfven diktat den renaste, den skönaste, den på samma gång mest idylliska och mest dramatiska saga — om jag får begagna detta ord — om kärleken. Och denna saga, — namnet klingar som den behagligaste musik, — denna saga heter: Romeo och Julia. Men det är dock ej något af romantikens kara-mellstycken, der kärleks-scenerna gifvas åskådarne till bästa, inlindade i ett frasdraperi af sockersöt poesi, med ömma blickar och ljufva Liebkosungen framstickande i hvarje rad, med kanske här och der något mindre sedligt förhållande; ty romantiken skydde ej att från sjelfva sin höga ideala piedestal draga kärleken, som hon skulle idealisera, i smutsen. I medeltiden var hela Italien, hvarje stad i detta land, deladt i tvenne partier, hvilka med okuflig förbittring kämpade med hvarandra och af Italiens herrliga, paradisiska jord gjorde en tummelplats för grymma mordbedrifter och idkeliga strider. Dessa båda partier kallades Guelfer och Ghibelliner, alltsom de tillhörde det kejserliga eller påfliga partiet. Äfven Italiens största män indrogos i dessa strider och bland andra nämner historien Italiens störste skald, Dante, som ock hämnades på sina fiender med att skicka en del af dem ned i Helvetet — ett dystert Pantheon, der dock deras namn med säkerhet skola bevaras åt efterverlden. Dessa partistrider söndrade emellertid hela landet, ja, hvarje aldrig så litet sam -.