Göteborgsposten – 5 november 1859, sida 1

OO —— en — figur, Julias amma gör; men just genom denna sammanställning vinna personerne ett ökadt intresse. — Ödet, den yttre kraften, som vill påtvinga dramats personer sitt välde, och emot hvilket de ha att ihärdigt kämpa, för att kanske till sist duka under. — detta öde har i Julias föräldrars personer bestämt, att Julia skall tillhöra en annan, att hon skall träda i brudstol med den unge, högättade, sköne och rike grefve Paris. De omtänksamma men härdjertade föräldrarne finna partiet förmånligt, på allt sätt konvenabelt, och de kunna icke nog stegra sina ideer om, med hvilken glädje deras Julia skall emottaga underrättelsen om sin blifvande lycka. Ilvilken bitter motsats mellan dessa ord och dem Romeo och Julia nyss vexlade med hvarandra! Julia: Vill du ren gå? Men dagen fjerran är, Det var blott näktergalen, icke lärkan, Hvars ömma slag nyss kommo dig att darra. Men Julia, Romeos i hemlighet vigda brud, hur skulle hon väl kunna lyssna till dessa planer! Hennes kärlek till Romeo är hennes allt, hennes himmel — och den skulle hon beröfva sig, hon skulle bryta sin svurna ed, för att gifva efter för sina föräldrars önskningar och befallningar, — aldrig! Hotad med föräldrarnes förbannelse, måste hon begära betänketid. Denna begagnar hon för att söka hjelp hos sin numera ende förtrogne, munken, som sammanvigt