Göteborgsposten – 2 november 1859, sida 2

het det, hvari det svenska, från franskan lånta framställningssättet skiljer sig från det nordiska, mera på karaktersframställningen i dess helhet gående och derföre det stora och sköna mera klart afspeglande konsten. Denna svenska skådespelarekonst bör emellertid icke förvexlas med Tyskarnes stormande gester och både i detalj och helhet ofta osanna och osköna maner. Hvad som nyss anfördes om den tragiska konsten, gäller äfver om den komiska, och i kanske ännu högre grad, ty Sverige eger icke någon verkligt stor komiker. Det finnes många, som förstå återgifva lifvets naturliga råhet och klumpighet och derigenom framkalla skrattsalfvor från gallerit, men få, ja nästan ingen, som förmår skilja det tillfälliga, osköna från framställningen och låta lifvets förvändheter brytas i konstens prisma, såsom en Phister, Hagen och Brun. Af skådespelerskorna utmärka sig isynnuerhet som första älskarinnor fru Hedin, som äfven med särdeles framgång spelar intriganta roler och t. ex. är särdeles lyckad som guvernanten i En fattig ung mans roman — samt fru Elise Hvasser, f. d. m:ll Jakobsson.