Göteborgsposten – 2 november 1859, sida 2

menniskor för sin torrhet och matthet; oaktadt man likväl härstädes sökt att hjelpa upp stycket med vackra körer, komponerade af Randel, af hvilka isynnerhet en kör af de borttågande judarne i 5:te akten utanför scenen, är en verkligen storartad komposition. Skådespelarne vid denna scen, liksom vid alla ondra svenska teatrar, utmärka sig genom en bestämd, klar och klangfull diktion, men de hafva här att kämpa mot en i akustiskt hänseende olämplig lokal, alldenstund scenen, såsom nämndt är, är bestämd för operor, icke för dramer. Detta gifver åt spelet något ansträngt, som för mig borttog en del af dess finhet, och hvad som sker af nödvändighet bär, tyckes flera af småteatrarne hafva upptagit som maner, för att påminna om den kongliga. Bland den svenska teaterns storheter får jag nämna Dahlgvist och Almlöf. Hvad som accentuerar deras spel är det något för långt drifna sträfvandet efter natursanning, hvilket ofta gifver sig tillkänna på det skönas bekostnad och sålunda blifver i konstnärligt hänseende osaunt. Häri ligger naturligtvis ingen motsägelse; tänk er, t. ex., en persön, som, för att på det med sanningen mest öfverensstämmande sättet beskrifva något storartadt, så fördjupar sig i detaljer, att man för blotta småplocket aldrig får syn på det stora, alldrig ser skogen för bara träd, — hans framställning blir verkligen osann emot det stora, som han egentligen skall framställa, konstnärligt osann, ehuru sann i sina detaljer. Häri ligger i kort