Göteborgsposten – 29 oktober 1859, sida 2

a —e—t— Å 33 vv 0 0Oomsmamsee2eQxw-Ims—C2—--2eeesRsaressos:SSssMs na, söndersleto sina dödade kamrater och girigt upp slickade deras blod från snön. Skjuta kunde jag ej mera och måste derföre åtnöja mig att overksam åse det vedervärdiga gästabudet. Men småningom begynte vargarne att omkretsa trädet; från alla sidor såg jag lystna ögon lysa; tjutande och gnällande reste de sig emot trädstammen, och jag, såväl som den ai skräck och ångest halfdöde valacken, måste omsorgs: fullt hålla benen i vädret för att ej blifva fattade och neddragna af de derefter nafsande vargarne; — och nu slog klockan först tolf! Vi hade sålunda den skö na utsigten att ännu få qvarblifva flera timmar i den: na fatala situation, innan dagen skulle visa sig! V fingo verkligen tillbringa hela natten i trädet, tills der annalkande dagen och ljuden från slädklockorna bort skrämde vargarne. Halfdöda och förstelnade nedste go vi båda ur trädet. De till hälften uppätna qvar lefvorna af fem vargar lågo omkring oss. Ej lätt skal jag komma att glömma denna natt, under hvilken jag föresatte mig att aldrig oftare locka några vargar Vilja de ej komma af sig sjelfva, skola de få gå fred för mig. Jag betviflar högeligen att någon mar finnes, begåfvad med så mycket mod, att han uta fruktan skulle kunna på dylikt sätt tillbringa er natt. — Slut.