Göteborgsposten – 29 oktober 1859, sida 2

stade sig genast öfver kalfven, den de inom någr: ögonblick söndersleto. Dessa ögonblick begagnade ja; och affyrade båda piporna. En stor varg vältrade si tjutande i snön. De andra störtade i förvirring frår stället; dock hörde jag ej långt aflägset deras tjut Nu upprepade bondgossen sina rop, och åter visade ; vargarne, men nu i vida större antal. Jas upp skattade dem till trettio eller fyrtio stycken. Jag ga fyr på nytt, men denna gång följde ingen flykt, uta blott ett återtåg, och i månskenet kunde jag gansk: väl urskilja dem, der de stodo på ungefär hundra steg afstånd och uppstämde en konsert i alla möjliga ton arter. Till all olycka hade bondgossen från sitt vis serligen ej särdeles beqväma säte låtit det honom an förtrodda kruthornet nedfalla i snön, och i vargarne närhet var det ingalunda rådligt att stiga ned ur trä det, för att återupptaga detsamma. Nu församlad sig vargarne ånyo; de sista skott jag hade att dispo nera öfver, afskötos i den förhoppning att kunn skingra vilddjuren, och åter lågo ett par af dem spratt lande på snön. Men denna gång läto de öfverlefvar de icke störa sig. De sprungo blott för ett par ögor blick åtskils, och voro sedan åter samlade, under de att deras fortsatta vildt skallande tjut framlockade s många andra, som funnos i hela nejden. Jag befalld naturligtvis genast gossen att tiga, ty nu behöfde ingen vidare lockning. De genom sitt antal öfvermc diga odjuren förgäto all fruktan och jag kunde st huru de, sedan qvarlefvorna af kalfven blifvit uppäl