Göteborgsposten – 26 oktober 1859, sida 2

långt afstånd; men hon var mig för fjerran; hon var redan i evighetens rymder. Af hela den olyckliga besättningen var nui ngen mer än jag vid lif. Likgiltig för allt, med en vidskeplig känsla af att lådan på ett eller annat sätt bragt detta öde öfver mitt hufvud, reste jag mig upp och kastade dess innehåll ut i hafvet. Jag satte mig på kanten af märsen med benen hängande nedåt och hufvudet hvilande i mina händer. Blodförlusten från mitt sår kom mig att känna en tung mattighet, under hvilken det var besynnerligt att jag ej nedföll från denna höjd. En stund dereftter hörde jag — lik en person midt emellan sömr och vaka — ljud af röster nedifrån. Med ansträng ning fick jag mig vaken; jag blickade ned och såg en båt, med två sjömän roende den; omkring en mi bort i lä låg i lugn sjö en stor brigg. — — Då Thoresby hunnit till denna pankt af sin be rättelse gjorde han ett uppehåll. Ehuru nyfiken at höra slutet af hans besynnerliga historia, väntade jag besluten att ej tvinga honom att tala. De skötte mig, tills jag blet återställd, fortsat te han, men de tyckte ej om mig. De trodde at jag dödat min följeslagerska och hennes beskyddare och att det sår, jag led af, blifvit emottaget i striden De hviskade sins emellan att jag gjort detta för at beröfva dem deras matförråd, och då de kommo i e! fransk hamn, ville de ha mig anklagad och hängd eller sänd på galererna. Men de kunde ingentinj