Göteborgsposten – 26 oktober 1859, sida 2

mA antagonist Ett rop, som han utstötte sade mig genast att det var gamle Ephraim. Du djefvul! utropade han i det nan ånyo gaf mig en häftig stöt; hvarföre skulle jag äta gumföda! Han var en man af mycken styrka. Jag kämpade kraftigt, men hade intet vapen och om jag ej pa-rerat haus sista hugg skulle han hafva dödat mig. Men märsen var slipprig af nattdaggen, hans fot halkade och han sjelf snafvade öfver repen och segelduken, i hvilken jag hade varit insvept. Snabbt begagnande mig af min fördel, stötte jag honom från mig. Han föll; jag hörde e:t doft plaskande i vattnet under mig. Jag smög mig nedåt och lyssnade men kunde ingenting höra. Gamle Ephraim var drunknad. En gråaktig dager började sprida sig i rymden; dimmorna försvunno; det dagades. Jag hastade upp till min följeslagerska, ropande på henne under det att jag klättrade. Tystnaden kom mig att tro det hon hade fallit i en svimning. Hon gaf mig intet svar; ej heller talade hon då jag reste henne upp. O fasa! Det var blod på hennes kläder. Mm låda, som jag gjort till hviloplats för hennes hufvud var uttagen, och segelduken i hvilken hon hvilat var dragen åt sidan. Den galning som anfallit mig, hade väckt henne då han försökte att borttaga lådan och mördat henne när hon dervid uppgaf ett skri. Hon var ännu varm och gaf några tecken till lif, men de blefvo allt svagare. Jag kallade henne vid namn, ropade till henne såsom man gör till en person på