Göteborgsposten – 26 oktober 1859, sida 2

resurser. Dessutom begär Frankrike ett ganska vac kert kapital såsom skadeersättning för ej utgifna pensioner, hvilka den Lombardiskt-Venetianska Montefonden skolat lemna åt vissa dignitärer från den förste Napoleons tid — pensioner, hvilka ej ha utbetalts sedan 1815. Man fordrar af Österrike en del af denna summa, men den återstående och största delen faller på Piemont, som man tyckes göra anspråk på skall betala på alla håll åt såväl vänner som fiender, Det är säkerligen icke obekant för någon, att de Piemontesiska finanserna äro i ett allting annat än blomstrande skick; att utgifterna redan länge öfverstigit intraderna, att lån ofta måst anlitas och att sista kriget ansenligt ökat skatterna. Lombardiet, som visserligen utgör ett rikt tillägg till huset Savoyens besittningar, har egna bördor att draga, och, än mera, dess provinser äro ingalunda i någon lysande ställning, alldenstund deras inkomster under några år betydligt lidit, mera genom drufsjukan och silkesmaskens försämring, än af Österrikes utpressningar. Vid betraktande af alla dessa omständigheter synes det ju vara mycket troligt, att Piemont, om Frankrike gör anspråk på ersättning för sina omkostnader under sista kriget, — en ersättning som icke kan uppskattas till mindre än 3 å 400,000,000 fres, — att Piemont skall anse det vara det bästa om icke enda möjliga medlet för sin egen räddning, att afstå pro: vinserna Savoyen och Nizza.