Göteborgsposten – 22 oktober 1859, sida 2

och smög mig dit; kännande mig för, fann jag mi låda och åt i smyg något af dess innehåll. Min fruk tan att bli upptäckt var dock ganska stor; ty min uthungrade kamrater hade i sådant fall säkert döda mig för min sjelfviskhet. Jag visste att jag till nå gon del skulle kunnat afhjelpa deras plågor, men rör de mig ej; jag hörde deras klagan men teg stilla Och för detta rättfärdigade jag mig inför mig sjelf tyckte jag: ty till hvad nytta skulle väl mitt lilla för råd kunnat vara bland så många. Bättre att en skul le lefva än att alla skulle äta blott för att med er dag förlänga sina lif. Snart derefter började i sanning ställningen at bli förskräcklig. Skeppet sjönk djupare och djuparc och äfven akterdäcket blef småningom öfversvämmadt Vi måste derföre alla taga vår tillflykt till riggningen, hvarest vi fastbundo oss, Hela dagen igenom tyckte vi oss, såsom skeppsbrutne personer bruka, se fremmande segel. Hvad min låda beträffar hade jag lyckats att dölja den i ett stycke segelduk, som jag förde med mig och hvarpå vi alla hade god råd. Och nu, då jag såg mina följeslagares svaghet, fick jag den djefvulska idten att låtsa svaghet, ätven jag, på det att ej någon misstanke måtte fattas emot mig. (Forts.)