Göteborgsposten – 22 oktober 1859, sida 1

till väders och, hållande mig fast vid de frusna rår na, med stelnade fingrar :refvade på det styfva tåg verket tänkte jag för hvarje vindstöt som skar mig ansigtet, att jag måste falla öfver bord. Vilågo län ge ibland isen och kommo långt ur vår kurs. Slut ligen underrättade kaptenen passagerarne, att son han ej räknat detta uppehåll, måste han för alla in skränka matransonerna. Detta gaf mig att tänka på. Om vi många vec kor skulle förblifva i denna ställning? ! Våra förrå. der måste då taga slut och vi sjelfva en efter annan förgås af hunger och köld, eller företaga någonting ännu värre. Jag hade läst historier om lottdragningar ombord på skepp i sådan belägenhet, och under natten drömde jag derom. Jag tror ej att det så mycket var drömmen, som fastmera fruktan att blifva en af gästerna vid en så förfärlig måltid, som förskräckte mig. Likväl uttänkte jag en plan — en sjelfvisk plan var det — att undslippa någonting så fasansfullt. Vår matranson var ännu blott föga förminskad. Hvarje dag undangömde jag någon del af min mat och ibland köpte jag, under förevändning att vara mera hungrig än vanligt, matportionen af en man som var sjuklis och ej kunde äta. Sådant som kunde förvaras gömde jag i en låda inuti min sjömanskista. Då och då, när jag fann mig allena i min koj, brukade jag öppna den och betrakta mitt förråd med en girigs tillfredsställelse, hvilken jag nu ryser att tänka på; ty jag kände att jag i mitt innersta hjerta