Göteborgsposten – 22 oktober 1859, sida 1

Jag tänkte, att i ett sådant fall måste Jag oundvikl gen dö, jag också. En natt satt jag med min lamp bredvid mig på ett litet sidobord och skref ett lång bref till min onkel och tant i England, ämnande a på utsidan af detsamma skrifva, att det i händels af min död skulle sändas till dem. Medan jag hö på att skrifva detta, började Thoresby att mumla nå gonting i sömnen, hvarpå han hastigt uppvaknande ropade mig till sin säng och sade, att han hade nå got att meddela mig. Hvad han berättade vill ja omtala nära nog med hans egna ord: Då jag var pojke, såsom du är nu, sade Tho resby, lopp jag bort från ett codt hem och gick til sjös. Jag kom sedan dess många gånger tillbaka til England, besökte i hemlighet min födelseort, såg mi fader och moder och hörde dem tillochmed tala ; mel de sågo mig aldrig åter eller fingo veta hvart jag tagit väg n. Hvad orsaken härtill var, hör icke hit ty det har ej att göra med den historia jag nu vil berätta. För nära trettio år sedan seglade jag frår Montreal till Liverpool ombord på ett skepp lastad med timmer. Vi hade en besättning af tretton per soner, kaptenen inberäknad; dessutom fyra passage. rare — en läkare med sin hustru och en gammal ka. nadisk fransman, jemte dotter. Det var i Januar månad, och vi hade god vind; men snart kommo v in bland isberg och hade bittert kalla vakter — så. dane som komma folk att tänka på varma hem och trefliga eldbrasor i land. Mången gång då jag gick