Göteborgsposten – 22 oktober 1859, sida 1

fr pa nni,mw!h!tt -Iskådade framåt mot en tid, då den vattenbutelj jag Jundangömde, skulle blifva mera kostlig än något vin som dödliga läppar någonsin smakat; då, om jag fin18e tillfälle dertill, var det min afsigt att långsamt begagna min skatt för att uppehålla mitt eget lif, medan mina medmenniskor dogo af hunger omkring mig. Fransmannen och hans dotter kände jag mycket väl, ty jag hade bott i deras hus. Han var en äldre tjensteman med en liten pension och reste nu att för sin helsas skull bosätta sig i Frankrike. Hans dotter var en intelligent och täck ung flicka, hvars moder var engelska och som sjelf talte engelska språket väl. De voro kajutpassagerare, men hade tagit biljett för en lägre summa och på grund deraf varit inskränkta till tarfligare mat än de andra fingo. Detta betydde dock numera ingenting; de hade det nu ej sämre än de andra. Rationerna blefvo återigen inskränkta, och vi började alla att lida deraf. Vi hade svåra snöstormar, efterföljda af klara, månljusa nätter, förskräckande i sin tystnad; slutligen blef dock isen sällsyntare och vi började att segla irnt vatten. Likväl väntade oss någonting ännu svårare. Från det ögonblick isen lemnade oss, blef det tydiigt att vi voro i ett hastigt sjunkande tillfölje af någon svår skada i skeppets botten. Det var natt då vi först upptäckte detta och i vår brådska och förvirring gjordes föga eller intet för att rädda matförråden, förrän det var för sent. En man som åtog sig att gå under däck, dödades af det flytande tim