Göteborgsposten – 19 oktober 1859, sida 1

trakta den lille skoputsaren; renligt och nätt klädd, ligger han på en liten matta på knä framför borstningsapparaten och erbjuder sin tjenst. Han drifver dock ej sitt yrke på egen hand, utan är en af de tusentals små skoborstare, hvilka bilda ett eget skrå och hvilkas historia förtjenar ett särskildt kapitel. Dock vändom oss åter till handelsbodarne. Vi stå just nu framför en slagtarbod; gasbelysningen är här mera bländande än någonsin, ty lågorna fladdra oförhindrade af skärmar eller kupor vidt ut ur brännarne. På ena sidan af den öppna butiken hänga långa rader af fårkött, på den andra ser man fasaner. Köpare med fulla börsar gå in i boden, andra välja sina varor från det breda fönsterbrädet, hvarpå köttstyckena ligga försedde med sina bestämda priser; andra, bleka, hungriga figurer blifva stående på aktningsfullt afstånd med blickarne oaflåtligt riktade på boden och tänkande på söndagen. De vänta till senare på aftonen i den förhoppning att kanhända då för ett par pence erhålla några bitar kött, som blifvit öfver, för att dermed lifnära sig. Men ack, den välfödde slagtaren ser mycket litet barmhertig ut. En thebutik — derbredvid ett konditori tillhörigt en Italienare, der man kan få god och mycket billig is. Mycket folk — veckan är slut. En fiskoch ostronbutik. Den röda hummern afsticker så vackert mot de silfverfärgade saltsjöfiskarne och laxen; deremellan stå glaskärl med guldfiskar och alla slags sjödjur. Under dagens värme är atmosferen i dylika butiker svalkande, ty hafsprodukterna hållas friska genom flitig begjutning. Äfven här bereda sig alla till söndagen. En bokoch konsthandel, i hvilken prins Fredrik Wilhelm af Preussen med sin lille son på knäet är den enda nyheten. Den lille prinsens ögon äro märkvärdigt stora och af det skönaste berlinerblått. Så går det oupphörligt framåt och, trötta af att höra och se, taga vi af in på denna lilla gata, der det jemförelsevis är stilla och lugnt. Hvilken kontrast äfven mot den anspråkslösa stadsdel vi lemnat! Små, låga hus, bakom hvilkas smutsiga fönster utbjudas strykstickor, tobak, pipor, billigt the (!), och utanför hvilkas dörrar gamla sängar, reskoffertar, kastruller och aflagda kläder kunna köpas. Den ene husegaren kallar sig lumpoch benkrämare, den andre bjuder högsta inköpspris för benknotor och fett. Midt emot bor en pantlånare, och öfverallt herskar elände, armod och smuts. Men på de fattiga och smutsiga gatorna i London finnes det något, som man förgätves söker på dess eleganta: — barn. De rikas barn lemna blott barnkammaren för att under uppsigt af sina bonnes leka i parkerna och på stadens squares; de fattigas tumla kring framför deras husdörrar, och ehuru de för det mesta se svaga och bleka ut — en hemsk motsats mot de välfodda barnen i parkerna — leka de dock så lustigt och gladt att det är en fröjd att se på dem. Äfven för dessa erbjuder söndagen, och detta tillochmed en engelsk, utsigt till glädje och fröjd.