Göteborgsposten – 15 oktober 1859, sida 2

mwmee-—x———VV—5 den. Men vattenfallet var ett intet, och bäcken ändå mindre. Af denna missbelåtenhet med allting kan läsaren sluta till den dystra tonart, i hvilken mitt sinne nu var stämdt. Då jag sålunda i ett ingalunda belåtet lynne återvände utefter baksidan af huset, gick jag förbi ett par fönster, hvilka vette deråt och hvarifrån hördes ljud af röster. Här var scenen för festen, och mycket glad tycktes den vara. Det var Madames egen lilla budoar. Dessa fransmän kunna verkligen ha roligt, sade jag med en suck till mig sjelf. Den tjenstaktige spanande Mr. le Cur6 hade märkt mig, medan han läste sitt breviarium. En af uppassarne kom flygande ut genom glasdörren för att hemta mig in. Om Mr blott ville vara så god och göra dem den stora äran! De skulle bli alldeles förtviflade, om han ej gjorde det. Det måste vara så triste, så bedröfligt för honom att på detta sätt vandra omkring allena! Så kom en annan, ännu ifrigare. Och sålunda utan att ha färdig någon passande förevänning och oförmögen att påhitta något äfven det tarfligaste medel att undkomma, måste jag med all min värdighet underkasta mig att till hälften motsträfvig till hälften bifallande inledas i sällskapet. (Forts.)