Göteborgsposten – 12 oktober 1859, sida 2

om det funnes en varelse så förtjusande som Mada-. me till att förljufva hushållsbekymren. I sanning! När små grå halfstöflor och smala halskragar finna väg in i en mans hufvud, då är det totalt slut med honom. Det sansade allvaret, hvarom Madame talat så vackert, fortfor att göra sig gällande på alla möjliga håll. Det blef genom några få dagars qvardröjande på platsen ännu högre uppskattadt. Ute på farmen utvecklade Madame Faquinet en morgon för mig hela historien om de lidanden den varulfven Madame Tourlon tillfogat henne. Den stackars damen blef, i den mån hon fortfor, allt mer och mer uppretad och eldfängd. Det måste sluta! det måste sluta! sade hon, antagande sin fiskmånglerskeattitud. Jag vill ej längre uthärda hennes oförskämdhet. Jag vädjar blott till er Monsieur — kunde man väl tåla sådant? Men jag tillstoppade hennes Polichinelleröst! Madame gjorde det på ett högst verksamt och lämpligt sätt, sade jag, naturligtvis ingående på hennes Åsigt. Hon skall ej våga att börja på nytt igen, fortsatte Madame. Har hon det minsta förstånd så aktar hon sig nog derför, menade jag. Den otäckan, utropade Madame med djup afsmak. Hon borde skämmas att visa sin tjocka person för verldens ögon. (Forts.)