Göteborgsposten – 1 oktober 1859, sida 2

gen lemnade hon sin sofkammare och gick genom korridoren ända till Augustas rum. Hon ville bedja denna om hennes sällskap under stormen. Margaretha klappade sakta på — en gång — två gånger — men intet svar. Öppnande dörren trädde hon fram till sängen. Den var orörd — Augusta fanns ej der; det stackars barnets första tanke dref blodet till hennes kinder, från hvilka det sedan lika fort försvann. Fönstret stod öppet; en pelargång förde rakt till denna sida at huset. Hon blickade ut, och ehuru natten var ganska mörk skönjde hon dock tvenne personer, som sutto i dess skugga. Ilon hörde ljudet af deras röster och lyssnande för att uppfånga något ord af samtalet, urskiljde hon sitt namn. Det var William som yttrade det, och ännu aldrig hade hon hört honom tala med sådan värma. Margaretha? D, älskade, hvarför upprepar du ständigt detta namn. Du vet hur jag lefver blott i dig och huru jag hatar henne, som skiljer oss åt. — Det skall hon alltid göra, svarade Mrs Hepuqrns klara, tydliga stämma. Han stampade i golfvet och sammanbet tänderna. — Det skall hon ej Augusta. Vid himlen! om du blott säger att du vill bli min hustru, så lösrycker jag mig imorgon! — Och neddrager öfver mitt stackars hufvud alla dessa enfaldiga menniskors vrede! — De skola aldrig vå. ga att visa dig sitt hat, Augusta. Hon log hårdt och bittert. Då måste de plötsligt förändra sig, På tjugo mils omkrets sker intet o