Göteborgsposten – 1 oktober 1859, sida 2

—vveeeewemweweweeewewmmmbeherrskade hennes hjerta och gjorde det lätt för benne att begå hvilken förbrytelse som helst. En känsla af anständighet höll henne likväl tillbaka, så länge hon var sin rivals gäst, och ehuruväl hon skarpt observerade Margaretha och William, då de voro tillsammans, sökte hon dock aldrig att draga hans blickar på sig. När de ett ögonblick voro allena möttes dock deras ögon och sade hvarandra mer än ord skulle förmått. Renheten och innerligheten i den unge mannens tillgifvenhet hade rört Augustas hjerta och hon älskade honom nästan lika mycket, som hon älskade andra på den tid hon sjelf var vid Margarethas ålder och ännu hade oförderfvade känslor. Den stackas Margaretbo, som ingenting såg at de scener, hvilka utfördes bakom hennes rygg, tänkte ej på detta trolldomsnät — hon såg blott det ädla och sköna hos sin älskare och der mycket förtalade vänneus herrliga egenskaper. Hon var så lycklig, som dagen var lång. Tre veckor voro utaf månaden förflutna — ännu återstodo sju lyckliga dagar, och sedan skulle akademiens fröjder och lidanden begynna. Jag måste begagna tiden, sade hou med ett gladt leende, då hon på aftonen af den sista söndagen önskade sina vänner godnatt. Det var en tropisk sommar, och dagens glödauvde hetta tycktes fortsättas långt inpå natten. Margaretha kunde ej sofva. Luften var tung och tryckande, liksom hade en storm varit i antågande. Den unga flickan gick en stund upp och ned på golfvet; slutli