Göteborgsposten – 1 oktober 1859, sida 2

rätt, ingen olycka, för hvilken ej skulden lägges på mig. O dessa qvinnor hata mig mer än jag hatar dem, och detta är mycket sagdt. — Om du blott ville tillåta mig att bli din beskyddare, suckade den unge mannen, skulle ingen våga att säga något emot dig, och om de vågade, skulle de försona det med sitt hjertblod. — Skulle du verkligen våga att göra så mycket för mig. — Sätt mig blott på prof. — Nej, nej; det gör jag ej, sade Augusta hastigt. Vi lefva ej mer i Don Quixotes tidar; du skall ej kämpa med väderqvarnar. Men det är mig en ljuf tanke att vara älskad af dig, stackars gosse — ehuruväl jag tror att det vore bättre för dig, om du ej älskade mig. — Hvarföre — då du lönar mig med genkärlek? — Hör mig med lugn, sade Augusta allvarligt, vi älska hvarandra af innersta hjerta — icke sanut? — Jag älskar dig — och blott dig — från första ögonblick jag såg dig! — Ahl... Det var då den fulla sanningen, och han har ljugit för mig, tänkte den stackars Margaretha. — Jag skulle genom ett sådant giftermål uppoffra mina förhoppningar på namn och ställning i samhället — ett bättre namn och en bättre ställning än jag nu åtnjuter eller du kan erbjuda mig. Detta vore hvad jag skulle göra af kärlek — men något måste äfven ske af klokhet: tramför allt måste du gifta dig med Margaretha. (Forts.)