Göteborgsposten – 1 oktober 1859, sida 1

Heppburn deremot förtjenade i hans ögon en krona af diamanter, och han skulle önskat sig vara det man, som kunnat gifva henne den. Så rasade de unga mannen då han vid midnattstiden gick fram oci åter i sitt ruw — under det hon sof ilugn och med lidsamt skulle skrattat åt hans vansinne, ifall hor vetat af det. Ian gjorde ju blott hvad tusende män ner gjort före honom, och, hvad vi frukta tusende skola göra efter honom — han kastade sig till en qvinnas fötter, hvilken skulle föra honom genom en storm af kärlek och passion och som för all den tro. het och hängifvenhet han skänkte henne, ej var i stånd att gifva något i utbyte. Och hvar var under hela denna tid den sköna Margaretha? Hennes fars hus låg blott fem mil från Warrington, och det fanns här, liksom öfverallt annorstädes i verlden goda vänner, som blott voro alltför lyckliga att berätta henne om Williams förbländning den han öppet visade. Men hon var en god, öppen och älskande qvinna. Hon log i början åt dessa beställsamma själar och förklarade att hon ej kunde tro ett ord af allt detta. Men det ena rykte trängde undan det andra, under det att William förblef aflägsen, och Margarethas anlete blef allt blekare och blekare. Huru ofta stod hon ej på farmhusets tak och nedblickade på vattnet i den lilla gjön, såg huru det glänste i månskenet, och tänkte huru skönt det måste vara att ligga der nere under de bleka vattenliljorna och känslolös låta smärta och