Göteborgsposten – 28 september 1859, sida 1

Ernst har just nu kommit in i rummet; jag försökte att dölja mina ögon men han märkte snart att Jag hållit på att gråta och ville veta orsaken. Jag sade honom att jag hållit på att skrifva berättelsen om vår förlofning. Han sade att han var mycket ond på mig — hvartill han nu såsom min äkta man har rättighet, menade han — för det jag gjorde mix sjelf ledsen med att tänka på de skakningar jag under den tiden undergick. Han ville ej låta mig skrifva något mera om detta ämne; men som jag redan gifvit läsaren del af nästan hela min berättelse må jag så gerna afsluta den ...Huru besynnerligt att tänka det alla de lidanden vi den dagen erforo, endast voro ett verk af den stackars Palmen, som just nyss blifvit rubbad till förståndet och med den förtärligaste list uppdiktat dylika historier för att under den förfäran dessa uppjagade, dölja sin egen sinnessjukdom. Äfven d:r Rahm blef till en början fullkomligt bedragen af hans sätt. Vi hörde sedan att hans skrifvare under ett par dagar tillbaka hade märkt någonting mycket besynnerligt i hans uppförande, Den historia han berättat om Ernst var i sjelfva verket nästan hans egen. Jag säger stundom till Ernst, att vi likväl hafva att tacka denna sorgliga dag för vår lycka. Utan den betviflar jag att vi ännu varit gifta, ty Ernsts rättegång slutades verkligen med en för honom ogynnsam dom, och om ej pappa blifvit mildare stämd af sina egna känslor den dagen, hade han välknappast