Göteborgsposten – 28 september 1859, sida 1

made; då jag g återvaknade ur min dvala trodde j ja: mig tilltala Ernst, men det var D:r Rahm, som sto bredvid mig. D:r Rahm hade varit mig en så trogen vän — en fader kunde ej hafva varit vänligare — att han ankomst nu tycktes mig en himlens välsignelse. Mit första impuls var att berätta honom alltsammans oc begära hans råd, men dervid erinrade jag mig at pappa sagt att han ej kunde tala med D:r Rahm oci i detta ögonblick träffade den förskräckliga orsaker till dessa ord mitt sinne lik en blixt. Jag visste at pappa hade fått sig anförtrodd större delen af Du Rahms förmögenhet. Jag kunde ej yttra ett ord. Många äro de som hafva hört D:r Rahms rykte omtalas; men blott få veta hvilken förträfflig mar han är. Han talade så vist och hjertligt till mig, bedjande mig hafva styrka att bära det tunga profvet O, det var så sorgligt! Jag skulle gerna hafva följ hans bön, ord för ord; men jag kunde blott under tystnad bedja att denne dyre vän måtte för sin egen del blifva välsignad med den styrka att bära missödet hvilken han nu nedkallade till min hjelp. Och sedan talade han med mig om Ernst. Jag fann att medan jag låg afsvimmad, hade D:r Rahm, tillfölje af min biljett på morgonen, kommit för att besöka pappa. Herr Palmen hade då tagit honom åsido och, ådagaläggande mycken ånger, bekännt att han med brottslig vekhet hade uteslutit Ernst från en hemlighet, den Ernsts far hade anförtrott honom.