Göteborgsposten – 24 september 1859, sida 2

rikedomar som så länge hållit mig och Ernst åtskilda. Dock kommo tröstande tankar på allt hvad jag nu kunde göra för att bistå pappa. Jag ville visa huru tacksam jag var för hans ifver för mitt väl, huru mycket än han deruti misstagit sig; jag ville visa att det endast var min kärlek till Ernst och min öfvertygelse att jag inför Gud var hans hustru, som förmått mig att motsätta mig en faders önskningar. Jag berättade honom om Ernsts lycka, hvilket jag till min förvåning fann, att Hr Palmen underlåtit; men jag förmodade att pappa varit för upptagen af tanken på sin egen förlust för att gifva honom tid dertill. Jag bjöd upp all min förmåga för att trösta honom under det han alltid lutade sig framåt i sin stol och höll hufvudet doldt i sina händer. Jag sade att han och Ernst för min skull måste bli vänner, och att vi alla skulle bli så lyckliga. Slutligen svarade han mig i bitter ton, Nå, Fanny, gå och säg din älskare att jag är ruinerad — bankrutt. Lemna mig nu, jag behötver att samla mina tankar — värre, värre än det. Hvad värre han menade, kunde jag ej gissa till; men det sätt hvarpå dessa ord yttrades kom mig att darra... Då jag lemnade rummet, ropade han efter mig, Låt ej D:r Rahm komma till mig — gikten är fullkomligt bra — jag är för sysselsatt; hinner omöjligen med att tala med D:r Rahm. (Forts.)