Göteborgsposten – 24 september 1859, sida 2

Sannt, sannt, sade han och omfamnade mig hårdt, men guldet är verldens välsignelse öfver vår förening ; ingenting på jorden kan nu skilja oss åt. I detsamma kom Hr Palmen in och sade oss at pappa önskade genast tala med mig. Jag erinrade mig att Hr Palmien och pappa sto do i affärförsbindelser och lydde tillsägelsen med lätt hjerta. Säkert, tänkte jag har Hr Palmån be: rättat Ernsts lycka. Pappa satt i en fåtölj och syn tes fördjupad i tankar. Dyre pappa, ropade jag, ni har hört den glada nyheten. Han tycktes ej lyssna till mig. Jag knäföll bredvid honom och skådade upp i hans ansigte. Ni förlåter nu allt och ger ert samtycke till vårt giftermål? sade jag. Ja, svarade han bittert utan att upplyfta hufhudet, vi äro nu lika, Ernst och jag. Båda rika utropade jag. Tiggare, mitt barn, var svaret. Jag stod djupt förvånad: med mycken svårighet fick jag af pappa i smärtsamma ord veta att Hr Palmån händelsevis under deras samtal nämnt att handelshuset P. K. kl. 11 samma morgon oförväntadt hade inställt sina betalningar. Jag visste att pappa i många afseenden var nära förbunden med detta hus. Pappa var bedöfvad af slaget. Afven jag kände denna olycka djupt: ej för min egen skuld men för hans; jag hade nästan begynt att hata dessa stora