Göteborgsposten – 24 september 1859, sida 2

öfver sina känslor — att alltid hålla sig lugn och aldrig låta sinnet förlora sin jemnvigt. Vi hade till och med svårt att förmå honom att inträda i ett närgränsande rum för att taga förfriskningar (naturligtvis önskade Ernst dessutom att tala med mig allena) så angelägen var den försigtige lagkarlen att Ernst ej skulle få ge fritt lopp åt sin glädje. Hr Palmens åsigt i detta fall tycktes verkligen vara mycket klok och förståndig; Ernsts sinnesskakning nästan förskräckte mig. Jag gjorde mitt bästa för att lugna honom. Det var ett svårt göromål — det tyckes som en ny natur blifvit skapad inom honom — en natur som hade sitt ursprung i hans morgontvist med pappa. Eller kanhända snarare att det band på hans starka känslor, hvilket han blifvit tvungen att pålägga sig då han var för fattig att tillba kakasta hån och orättvisa, nu brustit för passionen: styrka. Han talade så vildt om guldets makt, så hå. nande om verlden, att mitt hjerta sved vid att höra honom. Han återkallade mången gammal förolämpning, som kastats på honom — talade om att folk som gjort honom orätt nu skulle krypa. Och sedan framställde han med förtjusning för mig huru han kring mig skulle hopa allt skönt som för penningar kan förskaffas — ,huru målande var hans språk, huru rik hans fantasi! Jag svarade att jag innerligt hade älskat honom utan rikedomar och att guld ej kunde förstora min kärlek.