Göteborgsposten – 21 september 1859, sida 1

komiskt nog låta kalla sig, att utbreda slaf veriet, om möjligt, öfver hela Unionen. Oc medelst knytnätslag och käpprapp, söka di öfvermodiga magnaterna från de södra stater na att genomdrifva förslag, i kongressen, son skulle beröfva den flyende afrikanaren dei sista utsigten till räddning undan sina förfoöl jares händer och deras blodhundars gap. Oci under det sådant försiggår i det fria Amerika förberedes i Ryssland — i detta land, så län ge okändt för sin politiska och sociala stag nation — långsamt men säkert lifegenskapen upphäfvande. Vi hålla före att kejsar Alexanders be slut att göra de tjuge millioner trälar i sit rike till frie män, icke uteslutande härleder sig från hans önskan att befrämja deras och de ras efterkommandes lycka. Vi tro att en a bevekelsegrunderna till detta steg, hvars svå righeter han helt säkert förutsett mycket väl utgjorts af hans vålgrundade fruktan att des. sa tjuge millioner en dag skulle resa sig som en man och med vapen i händerna fordra sin frihet och taga en blodig hämd på sin för. tryckare. Nästan alla skarpsinniga betraktare af Rysslands inre förhållanden hade förutsagt att förr eller senare ett allmänt och fruktansvärdt bonduppror skulle utbryta — ett uppror, som måhända skulle bli farligt för sjelfve czaren, den förnämste slafägaren. Genom att i tid taga initiativet till emancipationen, har denne försäkrat sig om de frigitnas tacksamhet och försvagat adelns makt. Faran af ett uppskof låg icke blott i de lifegnas talrikhet och deras förbiltring öfver sin olyckliga belägenhet utan äfven deri att de voro af samma nation och således utrustade med samma andliga förmögenheter som deras herrar. Negerslafvarne veta mycket väl att om de göra uppror, detta kan bereda dem hämdens korta lycksalighet men ingen blifvande framgång, då de äro underlägsna de hvita icke blott i antal utan äfven i själsgåfvor. De lifegna i Ryssland känna deremot att de äro sina herrar vuxna i begge dessa hänseenden; ja, många af dem, som erhållit tillstånd att mot erläggandet af en viss årlig afgift (obrok) sjelfve välja vistelseort och lefnadsyrke, ha förvärfvat en själsodling, fullt jemförlig med godsägarnes. I dessa omständigheter torde äfven hufvudsakliga anledningen böra sökas till den förvånande företeelsen att de kejserliga befrielseplanerna icke väckt något synnerligt motstånd bos den ryska adeln, under det att i ett land, hvars fria samhällsförfattning blifvit framställd som ett mönster, slafsystemet vinner ständigt alltmera terräng. Vi meddela här nedan ur en korrespondensartikel från S:t Petersburg följande intressanta upplysningar om de lifegnas tillstånd och emancipationsfrågans nuvarande ståndpunkt: Lifegenskapen i Ryssland är ett någorlunda modi!eradt slafveri. Den lifegne kan endast säljas tillsammans med jorden, då egendomen icke värderas efter dess storlek utan efter det antal slafvar, som tillhöra den. Ägaren kan icke låta aflifva sina lifegna och mäste förse dem med föda och husrum — om le eländiga kojor, som de bebo, förtjena deta namn. Han får låta slå dem efter behag; an får bestämma hvad de få behålla af sin wbetslön och kan låta lega bort dem till en innan herre. Under den förre kejsarens styrelse becymrade man sig icke om de lifegnas tillstånd.