Göteborgsposten – 21 september 1859, sida 1

De Lifegna i Ryssland och Slafvarne i Amerika. Man plägar anse det moskovitiska kejsaveriket och den anglo-amerikanska republiken som fullkomliga motsatser af hvarandra, och detta uppfattningssätt rättfärdigas såväl af den stora skillnaden mellan den anglosachsiska och den slaviska nationens skaplynne och riktning som af olikheten i styrelseform och administration, mycket annat att förtiga. Och dock ha dessa stater mycket gemensamt. Begge äro de jemförelsevis unga; begge äga de stora ouppodlade territorier, som möjliggöra folkmängdens betydliga tillväxt; begge äro de till den grad eröfrande stater, att man tager nästan för afgjordt att flera af de angränsande länderna i tidernas längd skola tillfalla dem, och begge ha de slutligen en institution, som lika mycket vanhedrar dem i hvarje upplyst och rättänkande menniskas ögon som den äfventyrar deras bestånd. Detta ar slafveriet. I en despotisk stat sådan som Ryssland tyckes detta, om icke vara i sin ordning, dock vara lätt förklarligt. Intet är naturligare än utt bojarerna, som äro czarens slatvar, i sin tur jorslafva sina underhafvande, ty förtrycket alstrar alltid förtryckare. Det är äfven lätt att nse att de mindre betydande godsägarne skule följa deras exempel. De ständiga krigen och de ofta förekommande palatsrevolutionerna gjorde det länge vigtigt för kejsarne att örsäkra sig om adelns bistånd genom bekräfandet af de rättigheter, som den af ålder tillskansat sig. Och då en betydlig del at de ifegna äro kronobönder, och czaren således ir personligen intresserad af lifegenskapens vibehällande, har det varit mindre underligt utt saken fått ha sin gång. — Hvad slafveriet Förenta Staterna deremot angår, så står det öppen strid mot den frihet och jemnlikhet, om skulle utgöra grundvalarne för den ameikanska samhällsbyggnaden. Inga sofismer, le må vara späckade med så många gammalestamentliga språk som helst, kunna inför nåson opartisk menniska försvara denna bepriade institution, förrän naturforskarne beviat att negrerna äro talande apor eller att de illhöra något annat menniskoliknande djurlägte. Kan någon annan än den, hvars förutt och rättskänsla äro förblindade af egenytta, finna det rimligt att en menniska förlaras förlustig sin personliga frihet och hemuler åt slafpiskan endast derföre att hon har vart hud och är född i Afrika eller härstamvar från afrikansk slägt? Och dock sträfva demokraterna, såsom ifrarne för slafsystemet