Göteborgsposten – 21 september 1859, sida 1

har lärt den sköna konsten att kläda sig grann och smörja kråset. Timmerköpmännen påstå helt tvärsäkert att skogarne, som immerfort växa igen, skola vara evinnerliga, men kloka hufvuden skaka sig betänkligt vid denna fråga. Man talar om deu stora timmer-exporten, som nu börjas ifrån våra bygder, men detta torde vara en småsak i jemförelse med Sundsvall. Utur offentliga handlingar har jag inhemtat följande. År 1858, med obetydlig skilnad de föregående åren, inkommo hit 386 fartyg, hvaraf 340 direkte från utrikes orter med tillsammans öfver 50,000 lästers drägtighet, och härifrån utklarerade det året 393 fartyg om 58,000 läster, hvilka voro lastade med 170,000 bjelkar samt öfver 80,000 tolfter bräder, utom en oräknelig mängd annat trä af ganska roliga benämningar för ovana öron. Af inkommande varor antecknade jag blott 150,000 kannor bränvin och 270,000 ?. kaffe. Begreppet om trävarurörelsens storlek förökas än mer, när man får höra att vid skeppningens slut ett nära nog lika stort lager af bjelkar här fanns qvar, som det utgångna. På en enda hand fanns i förlag mellan 20 och 30,000. Bjelkarna kunna beräknas till 10 rdr bko öfver hufvud. Det är denna stora rörelse, som drager för mycket penningar till orten och genom den stora tillgången förringar dess värde. Trävarurörelsen är ingalunda gammal. Det är från en enda person den utgått, och af honom (Dickson, bosatt i Göteborg) hafva de tröga svenskarna, ,en kall nation, full af hetsigheter, såsom vår landsman Ehrensvärd så expressift uttrycker sig, lärt att draga nytta af hittills oåtkomliga sedan skapelsedagen orörda skogar. Sedan denne man gjort sig till godo allt det bästa, som Claraelfven hade att bjuda på, slog han sig ned här i Norrland, och tog naturligtvis för sig sjelf de fetaste bitarne innan det föll någon svensk man in att täfla med honom. Man berättar att han sjelf, millionären i palatset, på somrarna under mångfaldiga mödor och försakelser ströfvat omkring i vildmarkerna och i med egna sakkunniga ögon sett sig för, allt under det han som andra engelsmän metat laxöring i forssarna. Han lärer nu endast efter Ljung-elfven ega 700,000 tunnland för det mesta vacker skog. Också köpte han under krisen allt som måste säljas af dem, som med klena tänder gapat öfver för mycket, och detta för kontanta penningar. Uppför hela Norrland lärer han innehafva de bästa platserna och skall ensam disponera vattendrag på 30 mil. Det förstås att ag nu säger efter saga, likväl sagd af männer i yrket. Att mången brummar öfver hr Dickson är naurligt. Hurudan mannen var är mig okändt, men n kraftig man var han. Hvilken svensk man, som can disponera millioner innan de ge någon afkasting, vill underkasta sig en sådan risk och möda? Åh nej! sedan man på sitt yrke väl hunnit förvärfva å mycket att man kan äta sig mätt utan möda, då kastar man ifrån sig pennan, saxen eller lästen. Att jordbruket här står på en låg ståndpunkt kan nan finna inne i sjelfva staden, der stora partier af opor, aska, garfvarbark och dylikt nedstjelpas i pöarne utmed hamnen, dem man håller på att igenfyla med ballast, hvaraf årligen hitkommer ofantliga nassor, en naturlig följd af den stora öfvervigt exorten har öfver importen. Straxt invid staden ligger ett bayerskt bryggeri, utt gubbarne här flitigt anlita dess tillverkningar an skönjas ej blott af de upp och ned i gatorna linkande ölvagnarne, utan fastmer af den mängd väliga istermagar, som här presentera sig. Man berätwr att om Julaftonen utlemnades 1,500 buteljer, ch Annandagen måste bryggardrängarne fira en ny tta med utkörandet af ett lika stort parti. Ångbåtsrörelsen här i hamnen är stor, också höer det till badgästernas vanliga tidsfördrif att vanra ned till hamnan, se kommande och farande, samt uru skickligt man svänger och vänder med dessa