Göteborgsposten – 14 september 1859, sida 3

tersätta hertigarne, alldenstund Napoleon ntlofvat i ofvannämnda uppsats i Monitören, att de ej skola återinsättas med tillhjelp af fremmande trupper; och huru hemmastadde och inrotade Österrikarne än äro i Italien, torde man icke kunna borträsonera deras fremmandeskap. Således låtom oss tillsvidare hoppas det bästa för Mellan-Italien! Ur Monitörens otvannämnde artikel anföra vi vidare följande, hvilket torde vara ämnadt att föreställa kejsarens motiver för fredsslutet: Utsigterna för armeerna (den österrikiska och franska) voro nästan lika. Den österrikiska var starkare och stödd på fästningar, hvarjemte Tyskland stod färdigt att taga Österrikes parti. Hade denna eventualitet inträdt, skulle kejsaren dragit sina trupper tillbaka, för att dirigera dem mot Rhen. Italiens sak skulle då varit om ej förlorad, åtminstone blottställd, och under dessa vigtiga förhållanden tänkte kejsaren, att det först och främst för Frankrike och äfven för Italien vore fördelaktigast att sluta fred, förutsatt att vilkoren motsvarade hans program. Första frågan var att få veta om Österrike ville aftråda det eröfrade området, öppet afsäga sig sin supremati i Italien, erkänna den italienska nationaliteten och gifva Venetien en författning, som gjorde det till italiensk provins. Kejsaren af Osterrika beviljade allt; men uppställde såsom ett conditio sine qua non hertigarnes återvändande till deras stater. Sunda förnuftet sade att köjsar Napoleon skulle lemna sitt bifall till deras återvändande, hvilket skulle ske utan fremmande truppers inblandning och med den strängaste garanti för den fria viljan hos befolkningarne, för hvilka man skulle söka göra begripligt, af hvilket stort intresse för italienska fosterlandet hertigarnes återvändande skulle vara. För hvarje opartiskt är det tydligt, att kejsaren åstundade mera genom freden än kriget. — — — Kejsar Napoleon måste räkna på Italiens sunda och patriotiska sinne, och tro att det förstått hans politik, hvilken låter sammanfatta sig i följande ord: I stället för ett europeiskt krig har kejsaren samtyckt till en fred, som för första gången sedan århundraden erkänner den italienska nationaliteten. — Piemont har fått sin makt ökad och skall intaga första platsen (?) om förbundet upprättas, men blott under det enda vilkor, att de förra hertigarne återvända. Vi hoppas, att detta språk ännu skall blifva förstådt af nationens sansade del. — Detta är hufvudinnehållet af den i flera afseenden märkliga artikel, som Napoleon funnit sig föranlåten att förutskicka sina kommande åtgöranden. Mellan-Italiens stater fortsätta dock att i lugn och under god ordning fatta sina beslut om införlifvande med Sardinien. Dubbeldiktatorn Farini går ännu raskare tillväga än man gjort i Toskana; ty såsnart Modenas nationalförsamling hade haft allmän omröstning, och denna utfallit till förmån för anslutningen till Sardinien, har han utan vidare omsvep proklamerat hertigdömets inkorporation i Piemont samt infört den sardinska statsförfattningen. — Den 7 d:s öppnades Parmas konstituerande församling, efter en kyrklig fest, med ett tal af Farini, hvars hufvudinnehåll var en historisk framställning af Bourbonernas regentskap i Parma, och hvilket afslöts med utropet: leftve Viktor Emanuel! Valen hade gått för sig med beundransvärd ordning, och landet har till representanter valt de mest aktade män, af hvilka flera gjort sig inom vetenskaperna kända namn. Vid sammankomsten d. 9 d:s beslöts en adress till Napoleon, och ett förslag inlemnades, att Farinis provisoriska välde skulle bekräftas och dynastien Bourbon för alltid skulle afvisas. — Legationernas nationalförsamling har i Bologna enhälligt antagit som beslut följande: Vi förklara att Romagnans befolkning åstundar landets anslutning till det konstitutionella konungariket Sardinien under Viktor Emanuels spira. — En deputation, bestående af furst Lajatico, Peruzzi och Mattencci, skall ofördröjligen afgå från Toskana till Paris. — De för f. d. hertigen af Modena så komprometterande bref, hvilka han skrifvit till sin minister Forni och varit synliga i åtskilliga tidningar, vill han naturligtvis numera ej kännas vid. Han har officielt protesterat i Wien mot desamma. Modenas officiella tidning förklarar dock, att originalen finnas till påseende i arkivkommissionens i i Bologna byrå, och att hvem som åstundar det kan erhålla facsimilekopior. — Alla Schweilzertrupper hafva nu öfvergifvit Neapel. General Nunzianti skall vara politiminister dera