Göteborgsposten – 10 september 1859, sida 2

indrat dess utspridande till de på bergsplalens norra sluttning belägna mera spridda huen. Särdeles berömvärd var här manskapets härdighet att bära de tunga vattensåarna. lär faran vid den mera österut liggande husruppen var i det närmaste förbi, flyttade sig srukssprutan till det då redan itända, Fru Casten tillhöriga, stora tvåvåningshuset. Den illhörande gården med trädgård och uthusyggnader stöter i vester omedelbart till den id vägen nedtill Bläsan, under berget ligganle, Ahsbergska egendomen. Hit hade oförväsenheten hos Ettans Brandmästare i sista stunlen utefter stora vägen skaffat en denna sprua tillhörig anbringare. Hettan var nemligen lå redan så stark, att största delen af mankapet rymde sin väg och Brandmästaren liksom de till hans hjelp skyndande fingo ansenga brännsår, innan de hunno förbi det värsta stället. Tvåans slangar hade samtidigt forslats yfver berget till Bläsan, så att Brukssprutan från detta håll försågs med vatten. Något senare anlände Fyran och Femman, som efter lång väntan kunnat på en pråm föras öfver till Bläsan och nu med förenade krafter öfversvämmade norra gafveln af fru Kastens hus. Ettan och Tvåan med sin anbringareslang bekämpade envist elden åt gårdsidan och ansträngningarna kröntes omsider äfven på detta håll med framgång. Man har ännu i de qvarstående ruinerna ett slående bevis på hvad sprutorna, när de väl kommit i gång, kunna uträtta. Denna brand är den största som vårt samhälle på lång tid haft att uppvisa; och man måste i alla fall prisa sig lycklig, att olyckan icke blifvit större än den är. Emot vanan har man alls ingen anledning att anse elden hafva kommit lös annat än genom våda. Alla eldsläckningskorpser, Frivilliga Brandkorpsen efter vanan framför allt, hatva gjort sig förtjenta af stort loford, och ingen lärer kunna påstå att skadan genom bättre anstalter kunde blifvit mindre. Intet menniskolif har, så vidt vi veta, blifvit spildt, och lidna kroppsskador lära varit at mindre betydenhet. Åtskilligt kan man lära af denna eldsvåda: Trähus borde aldrig få byggas öfver en viss höjd, eller knut i knut såsom man säger; utan med tillräckliga vretrum och mer än vanligt breda gator. Ingenting är vid en eldsvåda angelägnare än att noga tillstänga spjäll, dörrar, fönster och fönsterluckor. Majornas sprutor skulle vara väl betjenta med en eller annan anbringare, och stadens sprutor kunde behöfva många ting: arbetsmanskap såsom Majornas, en ledning sådan som Frivilliga Brandkorpsens, och —detta borde åtminstone för pengar kunna åstadkommas någon ordning med materielen. rean kunde denna gång alls icke hegagnas, emedan slangarne vore odugliga; Tvåans ena anbringare hade endast tre hjul och sjeltva sprutan var, genom en högst obetydlig bristtällighet i pumpverket, otjenstbar. Ätt Seran framemot morgonen gick sönder och att alla slangar läckte betydligt, är mera ursäktligt. Det tydliga bevis på sprutornas usla skick, som aflades vid sista branden i Kjellgrenska huset, då ingen enda af stadens sprutor var i ordning, har saledes icke varit en tillräcklig påminnelse. De aforända gårdarnas antal lärer uppgå till 29. Brandförsäkringsbolagen komma att hafva en dryg känning af denna eldsvåda, men de enskilda förlusterna, så väl i fastighetsvärden som i lösegendom, är än mera kännbar. Rörande försäkringsbeloppen hafva vi oss hittills endast bekant, att de utgöra i Städ. Allmän. Bolag. HKRdr rmt 94,3 75, i The Northern . . ccs 25,000, i Preuss. National. Versich. ,. 3,000. Koleran. Till i går hade från staden och förstäderna blifvit anmälda från sjukdomens början 18 sjukdomsfall, af hvilka 8 slutats med döden. Telegramafsändningen från härvaranIde station under Augusti månad gifver än yt ,Iterligare stöd åt påståendet, att det nya sy stemet skulle undertrycka telegrafkorrespon densen. Då förra månaden ändock gaf vic handen. att det Verket tillfallande porto, oak ee ti