Göteborgsposten – 7 september 1859, sida 1

plötsligt inne midt i dansen. Än var det en allmän ringdans, än skilde man sig åter, och de svarta männen bildade en vid af elden magiskt upplyst krets. Melodierna voro olika, allt efter de musicerandes ingifvelser. Ibland hördes djupt melankoliska sånger, i hvilka slafven utandades sin längtan efter fiderneslandet, och när några af de unga slatvinnorna upprepade dessa sånger, då ljöd det från de gamles krets ett enformigt mummel, hvilket slutligen öfvergick till högre toner och bildade ett ackompanjement till den klagande melodien från en annan hemisfer. Dansa Congodansen för mig, sade uppsyningsmannen och närmade sig slafgruppen, hvilken dervid ett ögonblick höll upp och sedan hörsammade hans befallning. Tre gamla negrar stämde sina Banjas, och tre andra gjorde sig beredda att ackompanjera dem. De nästan militäriska rörelserna i denna afrikanska dans bestodo blott af hvarandra korsande rörelser. Fingrarne grepo i det krusiga håret, och alla sutto rundt omkring försjunkna i beundran. Negrerna, nakna till medjan med hufvudena stödda mot armbogarne och knäen, liknade lika många demoner, öfverraskade af dagen midt under sina nattliga tumulter. De stora ögonen stirrade orörligt; genom de öppnade läpparne framblixtrade en rad hvita tänder, och den knappt hörbara andedrägten blandade sig med den från elden uppstigande röken. Till och med nppsyningsmannen med det bleka, uttorkade ansigtet