Göteborgsposten – 7 september 1859, sida 1

Herre, sade han, med en enda hand gripande sin tyranns båda, jag älskade dig, jag räddade ditt lif, då rödskinnen förödde ditt bus och din gård; jag arbetade dag och natt för att afleda vattnet, då det hotade din skörd. Tjugu år har jag odlat din åker; du har spänt mig framför plogen lik ett dragdjur — mig som en gång var lika fri som du och min stams hufvud. Jag sadlade din häst och höll din stigbygel; jag sof framför din dörr! Nog! du darrar; du kan icke ens ropa om nåd. Frukta ingenting! Jag, en gång min stams herre, föraktar dig, men jag hämner miz ej på dig. Men från idag skall du aldrig återse mig; du skall ej mera se mig som en skugga bakom dig till ditt skydd. Åt din vrede ler jag. Uppsyningsmannen förmådde ej att svara. Men negern lösband sin ynko, i hvilken knifven satt, och fängslade dermed sin fiendes händer. Derefter försvann han i skogen. Negern störtade sig i floden. Simmande med ena armen, svängde han med den andre sin stora bowieknif för att bortjaga krokodilerna, som uppsträckte sina käftar öfver vattenytan. På andra stranden uppsvingade han sig på en betande häst, kastade ett snöre omkring hans hals och fasthakade sig med en panthers smidighet på hans rygg. Derefter stack han springaren i bogen med udden af sin knif och instörtade lik en centaur i skogens dunkel. Hästen flög pilsnabbt och sopade med sin långa svans marken. Så ilade negern åstad, undan döden som följde ho