Göteborgsposten – 3 september 1859, sida 2

Ögonblick efter ögonblick förgick, och det föreföll mig som hade en timma förflutit sedan mina begge ledsagare aflägsnat sig. Jag hade nu sjunkit så djupt, att två tums ytterligare sänkning varit nog för att jag skulle gått förlorad! O min Gud! Hvilka böner jag i detta ögonblick uppsände! Mitt hjerta höll på att sprängas — mina armar att brista. FHvarje muskel smärtade, hvarje nerf ryckte liksom i dödskampen. Med de sista qvarlefvorna af fysisk styrka tryckte jag mina armbågar mot klipporna. Jag stönade, jag gret som ett barn — gret heta tårar — och sjönk en linie djupare. Ännu en gång samlade jag hela min kraft — om man så kan kalla det — tryckte skuldror och armbågar utåt, men smärtan blef odräglig, och jag grät ånyo likt ett barn. Ännu en ryckning i min kropp! Jag kände tydligt att mina skuldror numera kunde utvidga sig; tryckningen gaf efter. Jag sjönk. Med all den energi jag ännu hade till buds, utbredde jag mina fötter och tryckte dem mot den slippriga klippan. Jag ropade vansinnigt till Gud om hjelp. Ännu en förtviflad ansträngning — skulle ingen hjelp komma? O himmel rädda mig! — Ha! Hvad är det? Någonting vidrörde mina skuldror. Jag såg mot höjden och märkte ett tåg som svingade öfver mig; jag såg Abdac, huru han böjde sig öfver afgrunden! Det var ett tåg, som infödingarne fört med sig för att, då de funnit hålor, upptagna af lejon, använda det