Göteborgsposten – 3 september 1859, sida 2

detta ögonblick gingo genom mitt hufvud. Som ni väl kunnen tänka var dock fruktan för döden den känsla, som beherrskade alla andra. Huru skulle jag undkomma? Äfven om jag kunde bibehålla det läge, i hvilket jag befann mig, huru skulle jag rädda mig? Efter en paus af några minuter började jag ånyc att ropa. Få ögonblick senare såg jag ett mennisko. hufvud. Det var Abdacs ansigte. Ett ögonblick se: nare syutes äfven Meda nedblicka. Man kan tänka sig, huru jag anropade dem att rädda mig. De be traktade mig en stund — jag kunde se att de rörde läpparne, men kunde ej höra deras ord. Forsens bul: ler förtog alla andra ljud, och sålunda måste jag an taga, att de ej hörde mig. Efter några ögonblick försvunno de. Hade de gått för att hemta hjelp eller hade de, uppfyllda a skräck och fasa flytt från stället? Jag hoppades de förra, och öfverlemnade mig för några ögonblick å denna känsla. Men hoppet försvann svart. Mina krafter börja de att försvagas. ITade jag varit fasthållen öfver brös och ryggen, så skulle förhållandet varit helt annorlun da. För det första hade jag ej sväfvati fara att sjun ka ännu längre, emedan min kropp i sådant fall skul le uppsvällt; och för det andra skulle alltid Abda och Meda hunnit komma mig till hjelp, innan jag ge nom en sådan ställning tagit någon allvarsammar skada.