Göteborgsposten – 3 september 1859, sida 2

garne stodo ungefär sex fot från hvarandra. Tvenne upphöjningar funnos dock på klipporna och lemnade ett fritt rum, ungefär en fot bredt; dit hade jag fallit och höfter och skuldror räddade mig för ögonblicket från undergång. Men hvad nytta hade jag deraf? Under mig, på ett djup af hundrade fot, brusade bäcken öfver en bädd af svarta klippor och tjöt mig sin dödssång i öronen; öfver mig kunde jag se de båda stenväggarne, glatta och jemna, samt ett stycke af den blåa himlen. Mina fötter hängde fria i ett rum, hvilket var vidare än som behöfdes för att låta mig nedstörta. Hvilket läge! Jag vågade ej röra mig, ty jag kände, att om jag nedsjönk tre tum djupare måste jag falla och krossas i tusende stycken emot klipporna inunder. Och dock gick det långsamt men säkert nedåt med mig; jag kände rifningen mot mina höfter. Med all min kraft tryckte jag armbågarne mot klippan och höll mig verkligen en stund fast. Och nu begynte jag att ropa efter hjelp. Säkert. tänkte jag, skola mina följeslagare uppsöka mig; de skola undra hvarföre jag dröjer så länge; de måste hafva hört skottet af mitt gevär och skola troliger följa ljudet deraf för att hjelpa mig att tillvaratagsz mitt byte. Men en ny fruktan öfverkom mig. Skul le man, oaktadt forsens starka brusande, kunna hörs mina rop? Jag trodde det ej. Men jag kan ej berätta er alla de tankar, som