Göteborgsposten – 3 september 1859, sida 2

till snaror r för dessa. Detta tåg var långt och starkt nog för att fasthålla ett lejon, och således ännu snarare mig. Jag blickade uppåt ännu en gång och såg ett halft dussin hufvuden öfver mig. Med ena handen fattade jag tåget; men huru skulle jag fasthålla mig? Jag kunde ej uppehålla min egen tyngd, ty mina armar voro nära att brista. Hvad skulle jag göra? Jag hade redan uppgifvit allt hopp, då jag bemärkte att Abdac gjort en yggla på ändan af repet. Jag gjorde en ryckning derpå, och de nedsläppte det längre. Ännu en ryckning, och ännu en, tills yglan var så djupt nere att jag deruti kunde sätta min fot. Tåget fästade sig kring foten, och dragande ett djupt andetag släppte jag mitt fäste mot berget. I nästa ögonblick drog man mig igenom den trångaste delen at klyftan, der jag förut funnit fäste. Tåget drog mig, ehuru med svårighet i höjden. Medan mina fötter stodo i ygglan omfattade jag med båda händer tåget och stod så rak som möjligt. Hela färden uppåt gick mycket lätt för sig. Några minuter senare stod jag, omgifven af mina vänner på fast mark. De insågo huru alltsammans hade tilldragit sig. Såväl den sårade gazellen, som mossbottnen, hvilken vikit undan för min tyngd tillkännagaf tydligt hela förloppet. En af infödingarne sprang öfver och dödade djuret, hvilket förlorat allt sitt blod, och öfverförde det tillika med min bössa.