Göteborgsposten – 3 september 1859, sida 1

Jag förföljde dem genast, men den gamle anfö raren för vårt sällskap ropade mig tillbaka. Genon Abdac lät han säga mig, att det vore gagnlöst at göra jagt på gazellerna, enär de omöjligen kunde npp: hinnas. Men jag hade för stort förtroende till mit goda gevär. Pil och båge kunde väl vara af ringa nytta bland bergen, men med bössa var jag öfvertygad att lyckas. I alla händelser var jag besluten at försöka min lycka och uttryckte med bestämdhet denna min föresats. Abdac menade att ifall jag ej satte förtroende till hans ord, så vore det bättre att de lemnade mig allena, emedan ju mera folk som förföljde de arma djuren, desto skyggare blefvo de. Jag sade dem att jag föredrog att gå ensam. Var försigtig, ty det är en farlig väg, ropade min förare. Jag bad honom ej för min skull göra sig något bekymmer och skyndade åstad. Jag hade sett hvarest gazellerna försvunnit, och då jag hunnit till denna plats fann jag en trång klyfta emellan de höga klipporna. Stigen var så hårdt trampad, att jag insåg det de vackra djuren här hade sin vanliga väg till vattnet. Jag ilade framåt och kom snart till en klippbetäckt upphöjning, den jag så skyndsamt som möjligt besteg. Då jag nått den första afsatsen af denna höjd, såg jag mig omkring, ty jag fruktade att förirra mig. Strömmen nere i dalen kunde jag se, men ej mina följeslagare. Jag såg ifven att strömmen straxt framför mig ingick i klyftan. Den syntes sedan framkomma under mig liksom