Göteborgsposten – 3 september 1859, sida 1

fade ej en mark på hvilken de funno fäste. Det var en mossbotten och gaf efter. Jag sökte fasthålla mig med min bössa, men denna fastnade, medan jag sjönk. Jag utbredde händerna, för att söka fasthålla mig mot klippväggen, jag spärrade mina fötter mot berget, dock allt förgäfves. Det är en ryslig känsla att, utan att få fast fot, ständigt glida nedåt, ständigt sjunka, djupare, djupare, utan att man vet hvarthän, medan man blott känner att man ej kan rädda sig. Men kunnen J tänka er min förskräckelse, då jag skådade nedåt och fann mig ofvanför ett djupt mörkt svalg, genom hvilket den vilda forsen nedstörtade? Med ett gällt skri af fasa och förtviflan slöt jag mina ögon och utbredde händerna öfver klippan. Jag sjönk — sjönk i första ögonblicket långsamt, sedan fortare; men när, såsom jag då trodde, mitt sista andedrag gick öfver mina läppar, kände jag mig plötsligt hämmad i fallet. Jag kände en tryckning på länderna och öfver skuldrorna; jag satt fast. Då jag öppnade ögonen fann jag mig vara fasthållen af de båda klippväggarne hvilka här voro mycket nära hvarandra. Det dröjde en stund innan jag förmådde samla mina tankar nog för att få ett klart begrepp om min ställning; ändtligen lyckades det mig. Klippan var ofvanifrån räknadt säkerligen 150 fot bred och jag hade ej nedglidit längre än ungefär 50 fot. Klyftan gjorde sådana krökningar att jag knappast kunde se längre än 40 fot åt hvardera sidan och klippväg